Idag lyckades India ligga lugnt bredvid katten i minst en minut! Rekord! :-)
Därefter blev hon lite för närgången och så stack Smilla iväg. Att de inte kan vara kompisar. En behöver ta det lite lugnt och en borde tuffa till sig rejält!
På kvällskvisten begav vi oss iväg till skogen - jag, India, dottern och hennes pojkvän. Dottern är inte störtförtjust i långa skogspromenader men följde med för att killen ville. Han är förresten på besök från Tjeckien. Nåja, det började bra. Visserligen segade de efter lite när jag älgade på. De ville gå sakta, hålla hand och prata.... India tyckte det var lite besvärligt för hon vill gärna hålla ihop gruppen. Så hon sprang emellan.
När vi närmade oss slutet på rundan såg jag en stig jag inte testat förut och som borde vara en genväg. I alla fall i mitt sinne.... Jag frågade om vi skulle chansa och de samtyckte motvilligt. Det skulle de nog inte gjort... Igenom stickig granskog och sen upp, upp, upp. Ingen välkänd, väntad stig i sikte. Jag insåg att vi var liiite vilse och tog fram mobilen för att kolla min pålitliga spårapp. Mobilen var död. Det trodde de också attvi skulle vara snart :-) Plötsligt kände jag mycket väl igen mig - vi var på stigen vi lämnat fast på ett ställe vi passerat för si så där tjugo minuter sedan. Jag fick skrattande medge att genvägar ibland blir senvägar. Och så vandrade vi samma sträcka igen - deja vu. När vi kom fram till stället där vi avvikit på vår "genväg" sa jag samma sak som första gången: Åh kolla en stig jag inte testat, den borde vara en genväg. Ska vi chansa?" De tyckte att jag var måttligt rolig ;-)Tyvärr har jag inga bilder från vår härliga promenad på grund av min döda mobil men den var inte helt misslyckad, ni får trp mig på mitt ord. Dottern har nog andra ord för att beskriva det hela ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar