Hundterapi/terapihundar

Vem kan vara rädd för de här söta soffpotatisarna?

 Svar: Många! Hundrädda personer råkar man på lite varstans. Ett exempel är min dotters bästa kompis som, när de började umgås i femårsåldern, var livrädd för hundar. Vår dåvarande hund västgötaspetsen Totte var inget undantag - till en början i alla fall. .. Sakta men säkert vande hon sig vid honom och efter ett tag brydde hon sig inte längre och därefter valde hon till och med att klappa honom ibland. Nu tio år senare är hon inte överdrivet förtjust i hundar men klarar med lätthet av att umgås med vår galna India. Om man får träffa säkra hundar under ordnade former under en längre period kan den värsta rädslan överbryggas.

Ett nutida exempel är en pojke på lillsonens fritid. Han är från Syrien och har en helt annan inställning till hundar än vi överlag har i Sverige. Första gången när jag kom och hämtade sonen och hade med mig India och Swea vågade han inte närma sig fast han var mycket nyfiken. Med hjälp av hans förstående fröknar och dessa fina, och i den situationen, lugna hundar har han successivt under ca två månader närmat sig dem och idag hade han kommit så långt att han vågade ge India en korvbit och låta henne ge honom tassen. Det är underbart att se hur han lyser upp och hur stolt han är över sin bedrift :-) Personalen på fritids säger att han ofta pratar om hundarna och blir så glad när de kommer. Hoppas att han fortsätter att utveckla sitt intresse för hundar och till slut blir av med sin osäkerhet helt!